Git Emanuelsson

Det går så fort, tiden, hinner inte med att göra allt jag borde och även det jag vill.
I lördags kväll var det årets första kräfskiva. Vi satt nästan ute, i ett uterum, tack och lov för regnet fullständigt vräkte ner, lite funderingar på hur vi skulle komma hem. Vi har ju bara en taxi i hultet, vet inte om han börjat jobba efter semestern? För det har varit semesterstängt där.

Söndagen blev en vilodag med många underliga funderingar, tankar, bilder, frågor, rädsla och jag vet inte allt.
En ung människa väljer att lämna sina nära och kära, att få komma till ett ställe som vi här inte vet något om. Tankarna går självklart till hans familj och alla vännerna. 

Det är en sådan tragik och fullständigt obegripligt brutal handling. Alla dessa unga vänner som söker ett svar och söker nu tröst och svar hos varandra, de vill försöka förstå hur detta kunde hända. Vet inte om man kommer att förstå. Vissa frågor får aldrig ett svar.

Själv fick jag återigen en påminnelse om att ta vara på det vi har, livet och varandra! 


Det kom en Ängel ifrån ovan
och tog din hand i sin
Ni flög iväg till landet ingenstans
Landet Nangijala, där bortom stjärnorna
Där finns du nu, där är du nu.