Git Emanuelsson

Ganska lagom vecka, 2 dagar jobb, 1 dag ledigt, 2 dagar jobb. Lite mjukstart. Gårdagen blev en planeringsdag på jobbet ett mycket givande o intressant samtal. Kvällen blev det räkor, det är enkelt att skala och bara äta. Vi skulle ätit ostbricka efter det, men maken har fått en infektion efter njurstensoperationen och äter en penicillin mot det då får han inte äta mjölk och ost produkter, eller väldigt lite av det. Och vi har jätte mycket ost hemma, fick 7!! olika ostar av Nordholms vid nyår. Men de håller sig ett tag till så vi tar det lite längre fram.

Var uppe en sväng hos mamma idag, som ni vet är hon dement och förvirrad. Det ter sig numera så att hon gömmer undan saker, eller glömmer var hon lagt sina saker, hittar hon inte det, så tror hon att någon tagit det. Detta tillstånd är jobbigt som anhörig, det går liksom inte att övertala henne om att det ligger någonstans, att det finns ingen som tar sakerna. Efter en diskussion med en anställd där, som känner väl till dessa problem hos andra dementa. Detta är deras verklighet, något är borta, man fantiserar och denna fantasi blir dennes verklighet. 

Tankens kraft - den är stark - oavsett om det är min, din eller hennes verklighet, som man ibland kan säga att det är fantasi.  

Vad kan man göra? Faktiskt ingenting. Det är frustrerande. Samtalen blir ofta att prata om, prata om annat, byta samtalsämne, vilket också blir förvirrande, att inte avsluta ett samtal, med risk för att det glider tillbaka till misstankar mot "tjuvar". 

Hur stänger jag av? Hur gör jag för att hitta min mamma i detta förvirrade tillstånd? Vem älskar mig lika mycket som mamma alltid gör? Den typen av kärlek som bara finns mellan en förälder och barn. Vem är barnet nu, det är ju inte jag. Klart att hon älskar mig fortfarande, men hon är inte längre den som lägger armen på mig och säger; det ordnar sig, det löser sig...Det är en tanke som jag vill förtränga - men det är min verklighet.